Som med spadar gräver vi djupa hål

som i slutändan vi själva är de enda

som ramlar ner i

Ljug inte för mig!
Det är inte jag som
inte ens försöker
trots löften.
Det är inte jag som
tar stora ord i mun
men förblir lika
liten som orden
är meningslösa.
Så ljug inte för mig,
för jag vet:
det kommer aldrig
att bli som förr...

Svettiga kroppar
i takt med varandra;
hoppande, studsande
I takt med musiken;
skrikande, sjungandes
Total absorption;
hesa rop, blanka ögon
Trots närheten,
helt isolerade
i sig själva,

Det kallas nog extas
med ett ord

Jag vill bara omgärda dig i bomull
mjukare än mjukast
och skydda dig från
världens alla faror
i min famn.

Imorgon är det Kristian Anttila och jag är mer än pepp! :D

Håll er nära,
men jag vill inte höra era hjärtan,
så kom inte för nära.

Stanna inom räckhåll,
bara så ni ser det nödvändigaste,
men inte mer.

Lyssna på mitt ord,
men jag vill inte att ni ska höra
mitt hjärtas slag.

Närhet och avstånd,
omöjlig kombination:
mitt liv

Känner att bloggen inte uppdateras så ofta som jag kanske skulle vilja, men tiden räcker helt enkelt inte till; tyvärr. Mer och tätare inlägg kommer, inom sin tid.

Känslan av otillräcklighet, den förgör
tär på det som är.
Känslan av att ingenting någonsin duger
är tillräckligt för att förstöra
det redan otillräckliga, bräckliga
Hur står man ut i vetskapen
att alltid stå i skuggan av
det som är otillräckligt?

Jag sitter här,
i min ensamhet
och tänker tillbaka.
Alla våra minnen,
upplevelser:
skratt och gråt
(Vilken klyscha)

Man blir nästan
nostagisk.
Nej, inte nästan;
man blir.
(Vilken klyscha)

Bilder säger mer
än hundra ord.
Så sant så,
se bara på
våra bilder.
(Vilken klyscha)

Ja, vem trodde det?
Alla år, vänskapen;
vilken klyscha.
Men vilken klyscha sen!

En sommar, så kort tid
för att människor ska växa isär
vänskap tyna bort, försvinna
eller krympa, till oigenkännlighet

En sommar, allt som krävs
för att människor ska bli främlingar
för varandra, för sig själva
för det som en gång trots allt, var vänskap

Det kliar i fingrarna,
som löss; de lever och frodas.
Jag vill skriva, men jag vet
inte vad... Nonsens?

Känns väl oftast så,
vad tillför jag,
vad tillför det jag skriver?
Något alls?

Nej, jag tänkte väl det.

Jag vill också vara vacker.
Jag vill också ha färgglada vingar;
alltid redo att breddas ut,
om man vill fly.
Jag vill också vara en ensamvarg.
Jag vill också känna frihet;
inga regler som stoppar,
eller förhindrar
Jag vill också bara oroa mig för en sak:
kommar jag att överleva morgondagen?

Han spatserar fram där på trottoaren.
Höga benlyft, luft i steget
i takt med musik endast han kan höra.
En drömmande blick i ögonen,
borta någon annanstans, ändå närvarande.
Det är vackra ögon; tänker jag varje gång.

Jag ser honom varje dag, på väg
någonstans; jag vet inte vart.
Drömmande blick, luftiga steg
som om han kunde nå månen
bara han tog tillräckligt långa kliv.
Jag ser honom varje dag, överallt.
Gör du?

Den förbjudna tomten
Den kallas så,
även om det inte är en tomt,
kala klippor, precis vid vattnet.
Men ändå; förbjudet, frestande.

Pannkakor hade vi med oss,
pannkakor och yoghurt.
Även om ingen var specellt hungrig.
Pannkakor liksom.

Vi smög in i det förbjudna.
Först två, tyst springande.
Efter övertalning, en till.
Fast beslutna att inte åka fast.

Det var nära ett tag
någon kände för ett nattdopp.
Vi skrattade hysteriskt,
där vi tryckte jämte klipporna.

Det var nästan helt mörkt då,
det hjälpte oss nog, tänk:
skakande klippor, lite misstänkt.

Vi drog oss tillbaka sedan.
Efter en bra sund, spänd stund.
Skräckblandad förtjusning kallas det nog.
Ja, ett minne för livet:
skrattande, skakande klippor.

Hur många, otaliga, oräkneliga bloggar finns det inte? Hur många bloggar finns det inte, där bloggare publicerar sina innersta tankar, sina känslor; sina texter?

Jag skulle gärna säga att min blogg skulle vara annorlunda. Att just Du borde läsa den varje dag, att min blogg skulle vara det första Du kollar då Du slår på datorn. Att den borde läsas för att den har något extra, är speciell. Men jag vill inte ljuga; det är helt enkelt en blogg: Mitt liv varvat med texter. För jag tycker om att skriva, på mitt sätt.

Och om du nu skulle tycka att det jag skriver är intressant, eller om du nu av någon anledning skulle vilja följa bloggen: gör gärna det, om du tycker att det tillför ditt liv något. Sådant gör mig glad. Att göra skillnad, om än en liten sådan.

Det är jag som är minimasken, och jag finns till för att, om möjligt; om än obetydligt; göra skillnad.